Vädret och stormvindarna försenade oss rejält, vi satt i Åre och fick planera om den tänkte turen uppåt Anjan till en längre söderut. Vi startade från Falkvålen och siktade mot Fältjägaren. Rak motvind men man blir stark av motstånd 🙂
Snäll vind och strålande sol, Emma på Sonic 11m och jag på Peak 8m. Den senaste tidens väder med hård vind och mildväder bjöd på rena isgatan på sina ställen, det mesta av mjuk snö var avblåst. Den kunde iofs hittas i små fickor här och där men inte var det mycket. En hel del terräng exponerad (läs sten..) och det blev till att navigera hårfint på dom mest utsatta ställena. Svängde man inte försiktigt nedför på skaren så kom pulkan swingandes sidledes med en jäklans fart.
Höll på att köra på en fjällämmel som var ute och sprang på skaren. Emma hade också träffat på den, den fräste rätt ordentligt tydligen. Så klart, där kom vi och störde..
Vi visste att riktningen kunde bli lurig närmare Helags men det gick förvånansvärt bra, c a 1,5 km söder om Fältjägaren bar inte vinden längre och vi beslöt göra upp camp.
Klockan var sent, halv sju, så det var hög tid. Det hade tagit oss över fem timmar att kryssa dit och mestadels var det jag som sackade efter. En rejäl faceplant och efterföljande kamp att komma upp utan att sätta kitelinor i något stenröse (samt helst slippa koppla loss pulkan) tog tålamod. Hade också en vild kamp uppför en sluttning där ett vinden plötsligt svek. Emma fick vänta länge där. Tung dubbelpulka i trög vinddriven snö är heller ingen hit. Och på grund av den relativt snöfattiga terrängen fick vi ta omvägar här och där. Men jäklar vad man lär sig.
A k a The Mothership.
